Härdning och anlöpning

Härdning är ett samlingsnamn för de termiska metoder som syftar till att skapa en martensitisk eller bainitisk struktur för att höja ett ståls hårdhet och hållfasthet.
Den termiska processen består av uppvärmning av stålet till härdtemperatur (austenitisering) följt av kylning i lämpligt kylmedel, som väljs med hänsyn till stålsortens härdbarhet och detaljernas dimension. Kylningen kan göras antingen som direkthärdning, etapphärdning eller bainithärdning. Direkthärdning är den vanligaste härdningsmetoden. Efter härdning till martensitiskt tillstånd följer normalt anlöpning.

Ref. Stål- och värmebehandling – En handbok (8.3)

Anlöpning

Efter härdning till martensitisk stuktur har stålet en relativt låg seghet. Genom anlöpning, dvs värmning till temperaturer mellan 150 och 650 ºC kan segheten ökas avsevärt.

härdning och anlöpning

Anlöpningen ska utföras inom kort tid efter härdningen och i vissa fall redan när stålet kylts eller svalnat till 50 – 75 ºC. Beroende på kolhalt och legeringsinnehåll är vissa stål benägna att spricka om de får svalna ända till rumstemperatur i samband med kylning efter härdning. Orsaken är att stora dragspänningar kan bildas under kylningen pga termiska gradienter, fasomvandlingar, skillnader i tvärsnittstjocklek, avkolning eller andra kemiska avvikelser. Eftersom den oanlöpta martensiten oftast är spröd kan sådana dragrestspänningar orsaka sprickbildning.
Vid anlöpning till lägre temperaturer, upp till 450 ºC med måttliga krav på ytfinish, äger vanligen processen rum i en konvektionsugn med luftatmosfär. Vid högre temperaturer, eller då kraven på ytfinish är stora, krävs skyddsgasatmosfär såsom kväve eller kväve/väte-blandningar för att undvika oxidation. Vid lokal anlöpning kan värmningen ske med gaslåga eller induktiv värmning. Vid induktiv värmning och tunna sektioner kan mycket korta anlöpningstider användas, 5 – 10 sekunder, men med betydligt högre temperatur än konventionellt.

I många anlöpningsprocesser kan själva anlöpningen ske i skyddsgas med efterföljande oxidation som färgar materialet.

Vid ånganlöpning tillförs vatten (ånga) eller annat oxiderande medel för att åstadkomma en tjock eller tunn oxid.
Ref. Stål- och värmebehandling – En handbok (8.11, 8.11.1)